RULLBO – Frihet På Hjul

Vi har bestämt oss för att köra mellan Conegliano och Valdobbiadene där jag hört att vinvägen ska gå. osäker om vi är på rätt väg, men vi passerar flera vinstockar och wineshops.

Hela området andas vin och Prosecco. Vini dei Colli är namnet på italienska och området här finns med på Unsecos världsarvslista sedan 2019.

Valdobbiadene är typ huvudstaden av Prosecco.

Vi stannar till på en wineshop som dök upp i mitt flöde när jag googlade runt.

Min uppgift var att testa innan vi köpte. Mannen är chaufför. Vi köpte Prosecco och rullade vidare.

Åker mot Camping Lago di Lago. Lugn och stillsam plats vid en liten sjö. Kändes lite som någon glömt bort platsen eller att pengar för renovering tagit slut, men vi trivdes bra.

Båda nätter hade vi riktigt oväder med åska, ösregn och storm. Vi har tack och lov lärt oss att alltid dra in markisen på kvällen. Visst har vi haft oväder hemma, men här i bergen var det något helt annat. Första natten såg vi att grannarna hängde i markisen (som jag tror att de hade problem med senare) De kunde troligtvis inte dra in den för de hade fullt sjå att hålla i den. Folk sprang runt mitt i natten och jagade sina prylar som flög runt. Blixtrarna lös upp hela området och det var läskigt och magiskt på samma gång. Dagen efter låg det massvis med nedfallna grenar och träd, så vi var glada att vi klarade oss.

När vi åker vidare tar vi en annan väg. Fråga inte var vi åkte för vi har ingen aning, men vackert var det. Lo

Vi såg att väggarna har fått en del skrapsår, men vi klarade oss bra.

Det börjar ösregna och kommer ett plötsligt skyfall. Ett sånt som jag tror bara kan hända här i bergen. Vi ser ingenting, men kan ju inte stanna på en smal väg i starkt motlut, för då tar vi oss inte upp igen. Ok, hjärtat i halsgropen igen… Vi kommer så småningom till en knepig korsning i motlut med stopplikt när det spann rejält och då blir man rätt maktlös. Mannen löste problemet och vägarna torkade sedan upp snabbt och vi andades ut. Det gick bra den här gången också.

Vi har ställt in höjd och bredd i GPS:en och den börjar varna, men vi vet inte för vad.

Vi lyckas i alla fall vända. (Vägen till höger fick man inte svänga in på.) Där fanns en bra möjlighet att stanna till och insupa atmosfären (och ta några bilder) Vilken otroligt häftig miljö. Jag kan förstå att området hamnat på UNESCOs världsarvslistan.

Till slut tröttnar vi (i vanlig ordning) på krokiga vägar upp och ner även om vyn är fantastiskt och bestämmer oss för att följa GPS:en som vill åka större vägar.

Glada och lyckliga med fina minnen och en del Prosecco i husbilen rullar vi vidare mot Rödvinslandet Valpolicella.

Om det blir något rödvin? Det kommer i nästa inlägg.

Äntligen skulle jag få komma till en vingård. Vi har köpt en app som heter Agricamper och där hittar man enkelt gårdar att övernatta med husbilen. I de flesta fall gratis. De förväntar sig dock att man köper något från deras gård.

Det är 33 grader. som vanligt ashett när vi ska besöka en vingård. Mannen är tveksam. Vad gör man på en vingård när det är 33 grader? Finns det pool? Nej, men det finns electricity till ac’n.

Vi möts av världens trevligaste ägare Pier. Han skrattar när vi gör vårat besök på årets varmaste dag. Vi önskar el till AC:n och det är inga problem. Pier visar stor gästfrihet och visar oss runt. Han visar in oss i provningsrummet där det bara är 22 grader och det känns svalt. Pier bjuder på Prosecco Rosé som välkomstdrink. Det här börjar bra!

Vi bokar en bokning med Prosecco och rött vin samt ostar och chark till. Han berättar att det även kommer ett svenskt par och en norsk/svensk familj.

Det är så mysigt i trädgården och eftersom vi är först känner vi oss som hemma och sätter oss här med lite vin. Hoppas inte Pier ser att jag har isbitar i mitt, hehe. Får man göra så?

Snart får vi sällskap av Pier och det visade sig att han var inte bara trevlig, han var rolig också. Han hämtar Rosé Prosecco och fyller våra glas sedan hämtar han även…

När alla gäster kommit och vi druckit ännu mera Prosecco Rosé går vi in och vinprovningen startar. Pier Sfriso berättar om vinodlingen och vinerna. Han är prestigelös och säger att vinprovningar brukar vara tråkiga. Här finns inga förhållningsregler och alla gör på sitt eget sätt. Vin är ett sätt att koppla ihop människor, trivas och ha roligt.

Han har rätt! Så mycket skratt och så goda viner och generöst med chark och ost. Ja det var väldigt generöst med vin också. Vi hade så trevligt så vi ville aldrig sluta. Vi började runt 17 och sista glaset drack vi nog vid 20:30-21.

Det här är verkligen ett ställe som vi rekommenderar. Om vi köpte med oss något? Om vi gjorde… Älskar souvenirer som man kan dricka när höstmörkret dyker upp (om det finns något kvar då)

Lite smått euforiska åker vi vidare…

Redan hemma hade jag en önskan att få åka till Burano och se alla färgglada hus. Nu var det dax. Vi tog båten från Punta Sabbioni på eftermiddagen och planen var att åka dit och dricka en Bellini. Kraven är inte alltid så stora, utan vill känna atmosfären.

När båten glider in mot Burano kan man tydligt se de sneda klocktornet. Försökt fråga Google om klocktornet, men hittar inget. Kanske har de inte hittat på någon intressant historia om det ännu.

Vi kliver av båten och följer folkströmmen.

Kliver rätt in i detta…

Vi strosar runt på ön. Alla hus är verkligen färgglada. Alla hus! Inte bara på huvudgatan, Läste på nätet att de måste ansöka om att få måla om huset här. Vet inte om det stämmer, men det känns troligt.

Förutom att ön är känd för sina färgglada hus är Burano även kända för sina traditionella handarbeten som befolkningen producerar främst broderier i tyg och linne. Spets och hantverket gav den ensliga fiskarön världsrykte och rikedom. Det sägs att öns gamla kvinnor fortfarande gör spetsar, men det var ingenting vi såg. Det mesta som säljs här importeras från andra håll.

Hur blev det med våran efterlängtade Bellini. Jodå, den fick vi dricka och insupa atmosfären från restaurangen…observera klocktornet igen.

När vi tröttnat tar vi oss tillbaka till hamnen. Letar och letar (det är jättelitet), men vilken båt går till Punta Sabbioni? Vi hittar ingen! Frågar i biljettluckan och det är inte alltid lätt att förstå Italienska, men sista båten gick för 7 minuter sedan…

NEEEJ! Vi orkar inte åka till Venedig och byta båt. Lyckas till slut förstå att vi kan åka till Tre-porti och ta buss. Suck! Hur långt är det?

Vi kliver på båten och när vi kommer fram inser vi att det är ca: 3,5km. Alltså närmare än från Punta Sabbioni… Vi hoppar på en buss och kollar kartan på Google. Ser ut som vi kommer närmare hemåt. Till slut stannar bussen och busschauffören ropar något och de flesta kliver av, även vi.

Allt gick bra och vi kom hem till slut och Burano var lika läckert som vi förväntat oss. Väl värt ett besök.