RULLBO – Frihet På Hjul

Redan hemma hade jag en önskan att få åka till Burano och se alla färgglada hus. Nu var det dax. Vi tog båten från Punta Sabbioni på eftermiddagen och planen var att åka dit och dricka en Bellini. Kraven är inte alltid så stora, utan vill känna atmosfären.

När båten glider in mot Burano kan man tydligt se de sneda klocktornet. Försökt fråga Google om klocktornet, men hittar inget. Kanske har de inte hittat på någon intressant historia om det ännu.

Vi kliver av båten och följer folkströmmen.

Kliver rätt in i detta…

Vi strosar runt på ön. Alla hus är verkligen färgglada. Alla hus! Inte bara på huvudgatan, Läste på nätet att de måste ansöka om att få måla om huset här. Vet inte om det stämmer, men det känns troligt.

Förutom att ön är känd för sina färgglada hus är Burano även kända för sina traditionella handarbeten som befolkningen producerar främst broderier i tyg och linne. Spets och hantverket gav den ensliga fiskarön världsrykte och rikedom. Det sägs att öns gamla kvinnor fortfarande gör spetsar, men det var ingenting vi såg. Det mesta som säljs här importeras från andra håll.

Hur blev det med våran efterlängtade Bellini. Jodå, den fick vi dricka och insupa atmosfären från restaurangen…observera klocktornet igen.

När vi tröttnat tar vi oss tillbaka till hamnen. Letar och letar (det är jättelitet), men vilken båt går till Punta Sabbioni? Vi hittar ingen! Frågar i biljettluckan och det är inte alltid lätt att förstå Italienska, men sista båten gick för 7 minuter sedan…

NEEEJ! Vi orkar inte åka till Venedig och byta båt. Lyckas till slut förstå att vi kan åka till Tre-porti och ta buss. Suck! Hur långt är det?

Vi kliver på båten och när vi kommer fram inser vi att det är ca: 3,5km. Alltså närmare än från Punta Sabbioni… Vi hoppar på en buss och kollar kartan på Google. Ser ut som vi kommer närmare hemåt. Till slut stannar bussen och busschauffören ropar något och de flesta kliver av, även vi.

Allt gick bra och vi kom hem till slut och Burano var lika läckert som vi förväntat oss. Väl värt ett besök.

Vi åkte till Venedig med buss och båt. Husbilen har vi parkerat på Dei Fiori Camping några dagar.

Busshållplatsen var lätt att hitta, men när vi väntade kom ett tåg från andra hållet. Var det ett sånt vi skulle åka med?

Nejdå! Det kom en buss och punktlig var den. Exakt 9:08 som tyckte vi var en bra tid att sätta oss på bussen mot Punta Sabbioni. Där var lätt att ta sig på båten till Venedig.

Skönt att vara hyfsat tidiga och inte så extremt mycket folk ännu. I gränderna städas det för fullt och butikerna håller på att öppna för dagen.

Markusplatsen, Dodgepalatset och Markuskyrkan

Svårt att fånga på bild, men häftigt att gå runt här på Marcoplatsen som Napoleon döpte till ”Europas förnämsta vardagsrum” Marcuskyrkan, Venedigs sagolika katedral och Dodgepalatset som var styresmännens högborg under nästan 900år.

Eftersom det inte finns några vägar i Venedig så sköts allt med båt. Här är Sopbåten, men även polis, ambulans och lokaltrafiken färdas med båt

Suckarnas bro

Suckarnas bro eller Ponte dei Sospiri är nog en av världens mest berömda broar. Bron är från tidigt 1600-tal och leder till fängelsehålorna. Det sades att bron fick fångarna att sucka när de för sista gången såg en glimt av himlen och havet.

Rialtobron

Övrigt i gränderna

Det började regna, så vi passade på att äta i en gränd någonstans. Fråga inte var, för vi kommer inte att hitta tillbaka.

Vi har läst att man inte ska äta och dricka i värsta turiststråken…så det gjorde vi… ockerpriser sägs det. Vi betalade 16 € för 2 glas Prosecco och en skål oliver.

Trötta och nöjda sätter vi oss på båten tillbaka till Punta Sabbioni.

Vi var nöjda med dagen och nöjda att vi åkte tidigt på morgonen för att slippa värsta trängseln. Det är ju ändå något visst med Venedig och känslan över att få strosa runt ”i en annan värld” går inte att beskriva, den måste upplevas.

Nästa inlägg kommer att handla om Burano, ön med de färgstarka husen och om känslan när vi inser att vi missat sista båten hem…

Vi lämnar Malcesine och rullar utefter Gardasjön. Det är otroligt vackert.

Vi har inte blivit kloka på betalstationerna. Ibland tar de kort ibland inte och alla ser olika ut. Vi lyckas i alla fall betala även denna gång.

Utanför Venedig svänger vi av för att närma oss vingården där vi bokat plats för natten via en app som vi laddat hem. Det stod i appen att det är asfalt och plan väg dit. Det verkar stämma. Vi har ju lärt oss att vi har svårt att ta oss fram eftersom vi inte kör Fiat Uno som de flesta andra här.

GPS:en säger att vi är framme och jag känner igen bilder från appen. Utanför står en dam och jag visar bokningen i telefonen. Hon pekar på vingården längre fram på gatan och säger massor på italienska. Vi åker dit och undrar, vad gör vi nu? Ser stängt ut. Det är nog siesta. Ska vi stå här på grusplanen och svettas i hettan? Vad varmt det har blivit.

Vi bokar av på appen och åker vidare. Vi ska nog hinna med en vingård under semestern. Jag såg framför mig hur man sitter och provsmakar vin och tittar ut över vinodlingarna. Det blev inte den här gången…heller.

Här har vi stannat och tänker landa med sol och bad. Vågar väl inte skriva att vi planerar att ta båten till Venedig…